Grader & Certifikat

Att vilja mäta sin förmåga för att förstå omfånget av sin kunskap inom kampsport är spännande och ett naturligt steg i sin utveckling.
Hur man mäter skiljer sig dock åt mellan kulturer och beroende på vem som undervisar och utifrån innehållet. Nedan följer en grovt förenklad beskrivning över hur de fungerar och även en kart över de olika graderna som finns.

Inom asiatisk kampsport finns det generellt två olika kulturella skillnader.
Den som är knuten till hur japanerna organiserade sina bälten, och den som följer de gamla traditionerna.

Bältes principen
Japan invaderade stora delar av asien under flera hundra år och med de följde även deras kampsport och traditioner om hur de organiserar sin träning.
Bältes graderna och färgerna är ett relativt nytt påfund som uppfanns av judons grundare Jigoro Kano, främst för att det var enklare att hantera istället för de olika diplom med kalligrafi som användes innan. Det togs in i karate av Funakoshi på 1930-talet, för att hjälpa västerlänningar förstå systemet bättre.
Själva systemet med Kyu- och Dan-grader är inte specifikt för budo, utan finns även inom andra japanska verksamheter och konstarter som t.ex. Origami, pappersvikning och Cha-No-Yu, te-ceremoni.

Fördelarna med deras sätt att se på träning jämfört med de traditionella är att de ger eleverna enkla mål, medel och syfte. Du byter om till speciella kläder för att träna, du går till en speciell lokal för att träna, och du följer en dokumenterad träningsplan.
De japansk systemen bygger på en stark skillnad i hierarki med fler nivåer. En instruktör kan samtidigt ha flera elever, och elever tränar tillsammans och lär varandra under lektionen. Först på högre nivå så tränar du mot instruktören eller mästaren.
Förmodligen uppstod detta för att de inte ska tappa ansikte om en eleven är bättre, eller inte bli skadade i onödan.

Traditionell lära
Traditionellt i många andra asiatiska länder så tränade man utifrån den enkla principen att det bara fanns tre nivåer: student, instruktör, mästare.
 All träning byggde på att man tränade en-mot-en. Du måste lära dig av någon som är bättre än dig för att du direkt ska kunna känna skillnaden om teknikerna är rätt eller fel utförda.
De förekom dock ofta att elever träna med elever på samma nivå för att gå igenom sina tekniker medans de väntade på sin instruktör. Sen fortsatte lärandet separat en-mot-en med en instruktör.

Alla nivåer mellan student och instruktör va flytande och något för studenten att utforska och förstå. När studenten förstått alla tekniker på en nivå så flyttades den upp till nästa nivå.
Det fanns ingen rädsla att tappa ansiktet, va en elev bättre så fick den beröm av instruktören, och instruktören tränade då på att bli bättre än eleven, och eleven bättre än instruktören..osv.
När instruktören inte kunde ge mer så gav han över eleven till mästaren som sen hjälpte eleven att bli mästare.

När man till slut uppnått nivå för mästare så förväntades man skapa ett eget system och dela med sig av sina insikter till alla andra mästare och lyfta alla till en ny nivå av kunskap. Ofta så specialiserade och fördjupade man sig på vissa delat av ett system. Då systemen efter tusentals år av utveckling redan va kompletta i sig i grunden så utvecklades olika grenar av specialister inom tex: singel eller dubbel stick, lång distans fighting, kort distans, kniv fighting, svärd tekniker, lås och grappling…osv.
Man hade träffar mellan mästare årsvis och jämförde tekniker och lärde varandra delar av teknikerna. På detta sätt skapades ett naturligt sätt för mästare att kunna rekommendera elever till andra mästare utefter deras naturliga färdigheter.

När du tränade FMA traditionellt så skedde det ofta i vanliga kläder på baksidan av någons hus, eller i en park. Mästaren satt på en stol eller gick runt och tittade på, följde utvecklingen med noggrann blick. Instruktören kunde ha en smutsig tröja och en fimp i mungipan och undervisade i vad han kände för dagen eller utifrån vad studenten klarade av att hantera.

På senare tid har FMA utvecklats och flera system tog över uniform och bältens principen från de japanska systemen, då de visade sig vara lättare för elever att mäta sin kunskap då, och även för att de kunde sälja mer träningstid om man delade upp tekniker i flera del nivåer.
Vissa system gjorde en mittemellan lösning och designade egna T-shirts bara och fortsatte med det traditionella sättet. Alla system utvecklade dock en träningsplan att följa, och alla följer fortfarande principen om att träna en-mot-en när du kommer upp på en högre nivå i systemen.

Respekt och vördnad
Både de japanska och övriga traditionella system innehåller att visa respekt och vördnad för de äldre och kunniga. Och visa brödraskap mot de andra eleverna som tränar.
Respekt ska du även visas för din egen kunskap. Att kunna skada någon är ett ansvar mot andra människor. Du ställs inför ett val mellan att ge eller ta liv, och moral eller samhällsnorm.

Rockstjärna eller instruktör
Vem som undervisar har på senare tid blivit en viktig del av utvecklingen.
Idag ser vi mästare i kampsport mer som en rockstjärna och följer oftare den som har mest imponerande marknadsföring på youtube och facebook, och vunnit massa medaljer.

Egentligen borde vi först forskar i hur duktig den är som instruktör. Det är ofta stor skillnad på att vara en duktig utövare och att vara en duktig instruktör. Sen bör man förstå att vinna en medalj är att du måste gå ifrån väldigt många principer i systemen, allt är inte tillåtet på tävlingar. Och sen är det alltid så att du måste tillhöra en viss stil för att få tävla med den stilen. Så det betyder att det kan finnas många världsmästare i världen samtidigt, och en ny skapas varje år.

Fråga gärna dig själv om en annan persons personliga engagemang är ett mått på hur bra du kommer lära dig utifrån dina egna förutsättningar.

Att vi har mästare som syns mycket i media är jätte bra för kampsport. Men nackdelen kanske är att när de slutar så kanske även intresset för kampsport dör ut. Vi kan bara hoppas att de tackar systemen som tagit dem till där de är idag, och beskriver att utan hjälp av andra elever och instruktörer så hade de inte klarat av det som de gör idag, eller blivit de som de är idag.

Innehåll och kvalité
Att mäta utifrån innehåll kan vara de mest intressanta och samtidigt de svåraste.
För upplevelsen av innehåll är så personligt. Vissa tycker om komplexa tekniker andra inte.
Vissa tycker att komplexa tekniker inte fungerar i en verklig fight så varför då mäta efter dem överhuvudtaget. Och andra tycker att komplexa tekniker är de viktigaste att mäta efter då de speglar din förmåga att koordinera ihop din hjärna och händer och fötter, bara vissa kan utföra just det riktigt bra.

Frågan blir då alltid vad du ska vara mästare i. Att slå någon fort och spontant, eller att slå någon med bra timing och kontrollerat. Vem som vinner av de två i en riktig fight är en fråga som inte besvarats än på tusen år och tusentals olika fighter.
Hur man mäter i ett system ska man ska lämna till det systemet, för det är anpassat just till det systemets olika mål. Det finns inget innehåll eller teknik i sig som är bättre än den andra, det finns bara bra eller dåliga utövare av innehåll och tekniker.

Viktigaste av allt är en Kvalitetssäkring!
Det finns många Mac-dojo idag som poppar upp och lär ut självförsvar eller säger de lär ut ett system genom att använda hela eller delar av namnet av befintliga system.
Sen finns det instruktörer och mästare som skyltar med att det vunnit diverse medaljer. Eller att deras klubb har vunnit massa medaljer. Eller så skyltar med att de skapat sitt eget system som är unikt och modernt.
Allt detta är oftast förknippat med marknadsföring och försäljning och har inget att göra med hur bra du kommer bli. Hur bra du blir bygger på vad du lägger ner i tid och vilja att lära dig, och hur bra instruktör du har och hur mycket tid han lägger på dig.

När du väljer att börja träna en kampsport ska du titta efter 3 enkla saker:

1) Se till att instruktör har ett intyg på att de får representera en mästare i ett land/stad och kan visa upp certifikat för grad som instruktör eller mästare. Att de finns med i ett register för linjehållare av systemet och följer hur systemet ska se ut i original.
 Eller om de skapat ett eget system så ska de kunna visa upp allt ovan, dvs vart de lärt sig allt ifrån innan de skapade sitt system.

2) Se till att instruktören är i samma fysiska form som intygen säger. Att de uppdaterats minst vart 2:a år med samma test igen, så de inte är gamla meriter de bygger sin undervisning på.
Och se till att det finns tid att träna med någon som är bättre än dig. Du ska inte stå och träna hela tiden med nybörjare, de begår misstag och då lär du dig att träna in misstag. De kommer kosta dig massa tid att justera sen.

3) Se till att de finns rekommendationer från elever utifrån, inte kompis eller internt på klubben. Bästa är om de kan visa upp filmklipp där de instruerar, för att man ska kunna bedöma deras sätt att undervisa på. De ska kunna visa och beskriva deras: pedagogik, logik, ansvar, förtroende skapande, och kunna anpassa träning och teknik till elevens förmåga, och visa hur de lyfter eleven vidare till näst steg.

Vill de inte följa dessa enkla punkter så bör du titta efter en annan instruktör.

Hur lång tid tar det att bli mästare?
Svart på den fråga är; när slutar du att lära dig, och hur mycket tid och engagemang har du till vardags. En gammal mästare i FMA som är talangfull och lär sig snabbt sa nyligen att han tränade 3 timmar om dagen för att bli mästare efter 15 år, och han ser sig fortfarande idag som student och lär sig saker varje dag.

Man brukar säga att det krävs över 2000 slag för att du ska förstå hur armen fungerar i en rörelsen. Men det finns inte bara 1 rörelse, det finns över 12 slagvinklar i 100-tals variationer. Och sen 100-tals situationer och scenario ovan på det. Sen har du två armar som ska tränas upp, så dubbla allt.

Sen bör man veta att allt du tränar på idag är sånt som du kan imorgon. Hjärna behöver en natt på sig att sortera och pränta in saker i minnet. Sen finns det flera sätt att lära sig på och använder du alla sätt så går det fortare. Dvs. titta, lyssna, anteckna, pröva.
Alla har sedan olika personliga förutsättningar, både fysiskt och mentalt.

Sen ska man veta att den talangfulla personer som inte tränar regelbundet bli alltid frånsprungen av den som inte är talangfull men tränar regelbundet.
Så, ett helg seminarium en dag eller några gånger per år räcker inte för att få ett svart bälte.

Många system använder begreppet Guro/Guru.
 Om man översätter ordet blir det lärare eller guide. Det betyder ofta att en person har blivit instruktör men det kan också användas för att beskriva en person som kanske inte är certifierad instruktör men däremot är den som visar vägen i systemet till nya elever.

Karta över olika grader
Här nedan har ni resultatet av en jämförelse mellan 20 olika kampsport system!
För att rangordna begreppen och titlar så har vi tittat på svårighetsgraden i det teoretiska, tekniska och praktiska utförandena som hör till rangen. Vi har även gått igenom de officiella fastställda träningsplanerna och graderingssystemen som  finns för alla systemen vi titta på.

I den vänstra kanten har vi gjort en generell guide över vilka fysiska prestationer som en bältesnivå motsvarar och hur lång tid det ungefär tar att lära sig de olika nivåerna i de olika systemen. Ordningen börjar från de klassiska bältes graderna för judo, karate, jujutsu, taekwondo och wing tsun, och går sedan över till olika FMA system.

För först gången så kan du enkelt läsa vad en; Master, Guro,Tuhon, Punong, Lakan, Hachidan, Sahyun-dan..osv, är för något! Vi har forskat men ej funnit en liknade jämförelse, så vi kan nog stolt säga att vi är de första i världen som tagit fram denna sortering av begreppen.

Denna jämförelse är främst framtaget för att visa våra elever ungefär hur vårt system förhåller sig till andra system. Därför är den sista raden till höger en beskrivning av de olika nivåerna som vi undervisar i.

Hittar ni något som inte stämmer, utifrån er expertis inom just ert system, så tar vi tacksamt emot förslag på förändringar.

Träna hårt, säkert, och ha alltid kul när du tränar!
Vi ses på mattan!

grading